Delar av Min strålande Jul.

janzett
Foto: Tommy Jansson

Jag är mycket glad över att kunna presentera årets första gäst-skribent. Det är är Jan Zettergren, han skriver bl.a. för nättidningen Nyfiken Grå, och du kan där läsa fler av hans artiklar.

Delar av min strålande Jul

Jag är 5 år och sitter på golvet i ett stort rum. Framför mig ligger en mekanisk bygglåda i trä. Året kan vara 1954. Platsen är Söderköpings Stadshotell, och jag är i festvåningen. Det är juldagsmorgon. Allt är ännu tyst. Hotellet har inte vaknat. Min morfar är källarmästare Herrmann. Han har sin dotter med familj på besök med övernattning. Som barnbarn får jag kuta runt bland personalen och röja, men om detta kommer jag inte ihåg något. Mina egna minnen, mitt första julminne, stannar vid golvet, mattan och parketten och mitt nya trä-mekano. Resten är hörsägen.

Julen är en dofternas tid, en tid för att baka, laga mat, städa och att ha hemligheter. Det är den tiden på året då mörkret klänger sig fast vid morgonen, och när kvällen tycks smyga sig på redan vid eftermiddagens kafferast. Det är den tid då vi behöver lite guldkant på tillvaron. Att minnas aromen av pepparkaksbaket, att känna den kletiga vetedegen till lussebullarna och att smaka på risgrynsgröten med saftsås får mina julminnen att ta form.

Edamerosten köptes alltid hem i jultid, ofta så tidigt att det behövde köpas ny innan julafton. Det fanns alltid nötter. Det var hasselnötter, valnötter och min favorit paranötter, i en stor träkorg. Den speciella doften av apelsin är en jularom för mig. Lägg till lite nejlika, hyacint och kryddoften från den varma glöggen så är det julafton. Apelsinerna låg i det gamla vikingaskeppet av snidat trä på matsalsbordet. Runt hela fartyget sitter sköldarna tätt packade vid relingen.
Fantasin tog mig som barn till exotiska platser med denna långbåt. Det var bronsålder och vikingatid och jag hissade segel. Väl ute på havet mötte jag snart Englands och Vinlands kuster och apelsinerna blev till eldklot. Valnötter kastades som spjut och tennsoldater stöp på slagfältet i tusenden. Det var en krigisk tid. Det hade jag läst i mina olika nummer av Illustrerade Klassiker.

Granen handlades tvärs över gatan på ängen, där det alltid fanns plats för granförsäljning. Handla julgran var att stampa granen i marken för att skaka av snön, försöka bända ut grenarna för att gissa om den skulle bli vacker i tinat skick och betala kontant till en vadmalsklädd gubbe med fingervantar, som lämnade fingertopparna fria.
Väl inne i lägenheten skulle granen ställas på plats i ena hörnet av vardagsrummet. Den gamla julgransmattan, som var ett av de få egna handarbeten min mamma ville kännas vid, lades ut på golvet. Stora korsstygn, tomtar och grötfat kring bord med levande ljus och en stor röd stjärna i mitten prydde den glesa juteväven. Julgransfoten hade tröga skruvar som satt fast sedan förra årets jul, och man fick använda en skruvmejsel för att kunna vrida runt dem.
Snart ändå upprest och rak och med ljusslingan fastsatt, stjärnan på topp, girlanger och kulor på grenarna, fick granen liv och blev något helt annat än det avhuggna träd vi burit in.

Längst in närmast stammen sattes två små tomtar som mamma sade fanns med i hennes barndoms julgran. Båda hade små runda röda hattar och blå byxor och satt gränsle över en av grenarna. De var gjorda av papper som lindats runt och sedan vaxats. Ansiktena var levande med ögon, näsa och mun, och de skulle alltid placeras ihop, så att de kunde berätta sagor för varandra.

Julgransbelysningen var den där typen med avlånga lampor, som ser ut som ett julgransljus men är av glas och har en lång dallrig glödtråd högst upp med en skruvsockel i botten. Oftast var det trassel i lådan, när ljusen skulle upp, och lamporna fick träs både hit och dit, innan det blev någon ordning. Det är först när jag växer upp, som jag inser fördelen av att först kolla om det lyser, och sen sätta upp slingan.

Ljuset från granen var så stämningsfullt. Ännu bättre blev det när pappa tände brasan i den öppna spisen. Till vår spis köptes det också en eldhund, som vi staplade veden på och som gjorde det enkelt att tända.
Brasa, apelsiner, choklad en tänd julgran och grammofonmusik från Radiotjänst skapade julkänsla. Snart kom också den nya kanalen P2 som gjorde att vi 1956 fick köpa en helt ny radio med UKV. En vacker låda i teak med tryckknappar för att välja mellan mellanvåg och den nya ultrakortvågen eller FM som det kallades i folkmun.

Julgrisen fick bli en rimmad skinka köpt på Konsum och den skulle lakas ur över natten, kokas och griljeras. Färdig skulle den vara på kvällen före julafton, då den stora avsmakningen ägde rum. Skinksmörgås på knäckebröd och med morfars senap, det speciella hemliga recept med Colemans senapspulver, socker, grädde och konjak som jag tidigt i livet blev beroende av i jultider. Mamma gjorde också kalvsylta varje år, som jag i mitt minne kan känna smaken av. Inlagda rödbetor som alltid bjöds till kalvsyltan kunde också blandas med kokt potatis, gurka, äpplen och sill. Fint uppstjälpt, som en kulle med en gräddklick på toppen, blev det julbordets sillsallad.

Lax, både rökt kokt och gravad, skulle finnas på plats, liksom skinka, saltrulle och tunga, renstek och rökt fårlår, julkorv och julpastej. På ostbrickan skulle det utöver edamerost också finnas den gryniga smålandsosten, från Virserum där gammelmormor levde, och Crème Chantilly. En väldoftande Port Salut, en Stilton, en cheddar, lite hemgjord Pot chees och en vanlig grönmögelost.
Till detta ostkex, vindruvor, päron och oliver. Som jag var liten fick jag inte dricka vare sig öl, rödvin, sherry, portvin eller cognac som fanns på bordet. Jag fick istället dricka sockerdricka, så mycket jag ville.

Men ska vi inte öppna paketen snart! En ung pojke hade svårt att förstå varför man skulle sitta timmar vid matbordet och prata. Jag satt förväntansfull och tindrande ögonen och jag hade ju alltid mina serietidningar, mina Illustrerade Klassiker, Kalle Anka och Stålmannen att bläddra i.

Men den som väntar på något gott…

Jan Zettergren

Jan Zettergren har arbetat inom elektronikvärlden i 45 år. 15 år med amerikanska företag och 15 år med japanska Hitachi. Därefter en ny karriär som frilansjournalist och fotograf bland annat som krönikör i Elektronik i Norden, och idag även nära knuten till nättidningen Nyfiken Grå. Började med internet redan 1992.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser