Till alla alkisbarn: Du är inte ensam

HilleviFB
Bild från Hillevis Facebook

Denna vecka är det dags för min syster, Hillevi Wahl att skriva om jular från förr. Hon är författare, journalist och föreläsare. Du kan läsa mer om och av henne på bl.a. Hillevi.nu, och extremtkul.se.

Till alla alkisbarn: Du är inte ensam

Tänk om jag hade vetat det, då. Att jag inte var ensam. Då, när jag gick omkring och sparkade i snön på jullovet och tittade längtansfullt mot alla fönster som var fyllda med julpynt och tända ljus. Värmen inifrån bildade imma på fönstret. Jag såg mammor och pappor och barn som skrattade och kramade om varandra. Jag såg farmödrar och mormödrar och julgranar och pepparkaksgubbar och värme.

Men hos mig var det kallt och ensamt. Hemma hos mig fanns det ingen julgran – de barrar så jävligt, sa mamma. Och det fanns inget julpyssel – förutom det jag själv hade gjort på kyrkans barntimmar. ”Till världens bästa mamma och pappa”, hade jag skrivit på paketen med de där broderade dukarna eller pärlplattorna som jag hade gjort. Jag önskade så innerligt att de skulle vara det. Världens bästa mamma och pappa. Sådär som jag visste att de kunde vara när de var nyktra.

Men på jullovet kunde de inte det. Då var det dricka, dricka, dricka hela tiden. Den stora kassen med klirrande flaskor som skulle räcka hela helgen tog slut på en gång. Och sedan måste man väl ha sig en liten rackabajsare för att få ordning på magen igen. Eller huvudet, eller var det nu satt. Det onda.

Mamma och pappa köpte flaskor för alla pengarna. Det fanns inga kvar att handla julpynt och julklappar till mig. Jag visste ju det. Jag visste att det skulle bli så i år igen. Och ända hade jag, min dumma naiva lilla idiot skrivit en önskelista i år igen.

Med önskningar om en fin ny vinterkappa. Eller nya byxor eller ett par varma vantar. Eller kanske bara en nalle att krama i sängen när livet var svårt. Och jag hade hoppats så. Hoppats att det skulle bli annorlunda den här gången. För de sa ju det, mamma och pappa. Att den här julen skulle det bli annorlunda. Den här gången skulle de inte dricka. Den här julen skulle bli den bästa av alla jular.

”Snälla mamma, drick inte mer nu.”

”Första varningen.”

”Snälla mamma, varför är du ledsen?”

”Andra varningen”.

”Men snälla mamma…”

Pang! Där kom örfilen. Men jag fick skylla mig själv. För att jag var tyken. Jag fick ju alltid tre varningar. Så det var mitt eget fel. Jag visste ju det.

Lika väl som jag visste att jag hade två timmar på förmiddagen på mig att tanka kärlek och uppmärksamhet. De där två timmarna mellan det svarta kaffet och den första rackabajsaren. Då fanns det ett fönster i tid och rum där åtminstone pappa var världens bästa pappa. Pappa och jag kunde sitta och läsa tidningen tillsammans, äta våra ostmackor och skratta åt en tokig skata som vindögt skuttade omkring på fönsterblecket och hade julshow.

”Fjädrar i min lilla låda!”, sa pappa.

Och mamma, min trasiga mamma som hade så svårt att kramas, hon kunde under sina nyktra stunder på jullovet låta mig följa med till bingon. Man fick gratis köpekakor och kaffe i bingohallen. På julen var det pepparkakor och lussebullar och jag åt så många jag bara vågade.

”Nu räcker det!”, sa mamma. För det fanns ju någon hejd även på dessa utsvävningar.

Men jag satt gärna med mamma där i bingohallen för då visste jag i alla fall att hon höll sig nykter. Jag läste Hemmets Journal och tittade på de kedjerökande tanterna och farbröderna som mamma hälsade så glatt på när vi kom. Det var nästan mysigt. Nästan som om de var mammas egen familj.

Hemma hos oss fanns inga kramandes mormödrar och farmödrar. Och de trygga, rekorderliga släktingarna hade sedan länge vänt oss ryggen. Ojjat sig och skakat på huvudet, och gått sin väg.

Kvar i den snöklädda lekparken stod jag. Alldeles själv och längtade in i värmen.

Jag kunde strunta i att jag inte fick några julklappar. Det var den där jävla ensamheten som var värst. Den rev och slet i bröstet. Satt som ett stort svart längtanshål i magen.

Hemma fanns bara en stank av fylla och tomglas. För nu var det kväll och mamma och pappa hade återigen blivit så fulla så de somnat. De ville väl det, sova bort julen. Jag förstod dem, jag hade också önskat att jag hade kunnat somna på lovets första dag och vaknat när det var dags att börja skolan igen.

Sedan skulle jag tillbaka till klassrummet och ljuga ihop någon historia om alla julklappar jag hade fått och vad roligt jag hade haft på lovet. Det gällde att hålla skenet uppe. Ibland fick jag spänningshuvudvärk av att lägga så mycket kraft på att hålla hela den där förljugna familjefasaden uppe. Vad jag hatade det.

Tänk om jag hade vetat då, att det fanns fyra i varje klass – i min klass! – som hade det som jag. Och ännu fler som hade trasiga föräldrar. Vilken lättnad det hade varit. Att veta att jag åtminstone inte var ensam.

Hillevi Wahl
är journalist och författare. Hon har skrivit om sin uppväxt i ett missbrukarhem i de två uppmärksammade romanerna ”Kärleksbarnet” och ”Hungerflickan” (Norstedts förlag).
Artikeln har tidigare publicerats på Aftonbladet Debatt.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

One thought on “Till alla alkisbarn: Du är inte ensam”

Kommentarer inaktiverade.