Beviset på att Tomten finns

Det är med stor glädje jag kan få försäkra er alla att ”Tomten finns”! Veckans gästskribent, Christina Bild, har beviset. Så läs, njut, och bli övertygade.

Beviset på att Tomten finns

Det hände sig en gång för länge, länge sedan, i en liten, liten välmående stad, att tomten faktiskt kom på julafton. Den riktiga tomten, med skägg och säck och släde, som vissa belackare inte tror finns.

Det här hände sig i en stad så välmående att invånarna aldrig skulle kunnat föreställa sig nutidens inbyltade öststatstiggare, som sitter på gatan med skakande ben, en rasslande engångsmugg och monotont mumlar ”corona, corona, please, please, corona”. Det fanns faktiskt inte ens en sönderkarvad, nedklottrad bänk i den lilla staden, där för tidigt åldrade män med bruna tänder, och lika simmig blick som tanke, försöker hålla styrfart på livet och samtalet med stöd av en (eller flera) Arboga 10,2. I den lilla staden var alla gatlyktor hela, upplysande och orörda av glaskrossarlystna slynglar. Lamporna lyste så länge anständigt (det vill säga alla) folk var uppe på kvällen. Med andra ord tills Kvällsöppet var slut.

De prydligt plogade vägarna och snödrivorna i den lilla staden var alltid bländande vita som spunnet socker, utan minsta tillstymmelse till hundkissfläckar eller grådaskig snösörja. Plogkanterna och drivorna var så höga att man kunde gräva snillrika system av långa, krokiga gångar, och ombonade grottor, så stora att man kunde stå raklång. Den perfekt krammjuka snön räckte till hela familjer av snögubbar och snögummor, och mängder av lyktor som någon vuxen fick sätta ljus i.

Det här året kom julen, som julen alltid gör, i december. Och den såg ut som alla andra år: Det var minus 25, snön var meterdjup och dagarna korta och mörka. De stjärnklara nätterna i kombination med norrsken och den vita snön gjorde nästan nätterna ljusare än dagarna.

Precis som alla andra jular var alla samlade i det röda huset. Mormor och morfar, de tre döttrarna med makar och barnbarnen som med åren blivit fem. Alla bodde under samma tak, hela julen. För så hade det alltid varit och så skulle det alltid vara. Om det fanns någon som inte rymdes i begreppet ”alla” så nämndes de aldrig. De ingifta männens föräldrar och syskon, vänner och ensamma släktingar förmodades tycka att arrangemanget var det enda rätta.

Det enda spåret av övrig släkt var farbror Gunnar och Anna-Stina. Gunnar var just farbror (till de tre systrarna), men varför Anna-Stina varken var faster eller tant har förblivit ett mysterium. Farbror Gunnar var, tillsammans med Kalle Anka och julklapparna, julens roligaste inslag. Farbror Gunnar hade alltid kostym, skrattade jämt, kittlades och berättade roliga historier. Han kunde enkelt få tre barn att samtidigt kikna av skratt när han drog med handen uppför och nedför fnissande ansikten och sjöng ”fööörst så går det uuuuupp, så går det neeeed, så går det uuuupp”. Farbror Gunnar jobbade med politiken, hur man nu kunde försörja sig på något så konstigt?! Men att det var något fint förstod alla, inte minst för att det fanns ett foto med morfar, kungen och statsministern på väggen i det röda huset. På kvällarna pratade morfar och farbror Gunnar om Palme.

Eftersom allt var stängt hela julen fanns inget att köpa eller göra. Världen stod stilla under de tre, fyra och ofta fem dagar som projektet Jul på Storgatan avverkades. Dagarna var långa och allra längst var julafton i väntan på klapparna. Att springa runt, runt från köket, på snedden genom skjutdörren till vardagsrummet, in i finrummet och på fem steg passera hallen för att åter komma in i köket – där mormor alltid stod vid järnspisen – kunde man bara göra några gånger. Sedan kom det bassning för att julgranen vid skjutdörren var i farozonen. På radion spelades julsånger. Dagens första tv-program var Kalle Anka klockan tre. Då bänkade sig barnen och männen i den hårda tv-soffan, laddade med nougat och mormors alldeles för mjuka knäck.

Nej, julafton var en evig väntan och en lika evig mängd mat och fika som inte lockade barnen. Mormors ”pitepojkar,” anisbröd, var ett undantag. Doftande av kummin, friterades de, rullades i socker och åts varma. Men mestadels var det oceaner av skålar med köttkorv, leverkorv, broskiga hemgjorda syltor, pastejer, lutfisk med vitsås och förskalad potatis med skinn på. Barnens favorit var julgröten och den serverades allra sist, långt efter att det sista omslagspapperet rensats bort. Oavsett hur mätta alla var skulle gröten fram och det skulle vara mandel i. Ett år tyckte mormor att det var orättvist att bara en kunde få mandeln. Hon slängde helt enkelt ned en hel näve, så att alla skulle få ett framtida äktenskap säkrat.

Men vart tog nu tomten vägen i den här historien? Jo, faktum är att just gröten är upprinnelsen. Året innan tomten (den riktiga) kom hade en av kusinerna börjat tvivla. Hon hade börjat lägga ihop två och två – eller snarare ett och ett –och upptäckt att någon av systrarnas makar alltid gick ut för att köpa tidningen när Fredrik Belfrage och Benjamin Syrsa sjungit klart. Men allt var ju stängt på julafton?

Christina001
Foto: Christina Bild

Misstänksamheten började gro när morbror Calle ännu ett år var ute just när tomten kom. De vuxna hävdade bestämt att det inte alls var morbror Calle bakom tomteskägget och att han minsann hade haft Aftonbladet med sig hem. Kusinen var inte övertygad. När klapparna var avklarade och gröten uppäten fick den äldsta kusinen en skål överbliven gröt av mormor för att ställa på bron. Enligt mormor skulle tomten (om han var en riktig tomte) komma tillbaks för att äta upp gröten. Calle var ju bevisligen hemma så logiken var glasklar. Vem skulle annars äta upp gröten?

Den julaftonsnatten var det svårt att sova. Och på juldagsmorgonen var det lätt att stiga upp. Äldsta kusinen öppnade misstänksamt dörren. Skålen var tom.

Förväntningarna nästkommande år var med andra ord gränslöst höga. Ingen julaftonsväntan hade varit längre och mer frustrerande. Och varför gick ingen ut för att köpa tidningen?! Äldsta kusinen stod på knä på pinnstolen med näsan tryckt mot rutan och blicken på gatan i vad som kändes som en evighet. Lätta, fina, stora ”lapphandskar” föll i gatlyktans sken. Någon enstaka bil passerade, ljudkamouflerad av snön. Så hördes ett annorlunda ljud långt bortifrån. Bjällror? Mer bjällror. Och längst nere i uppförsbacken skymtade – en häst. En jättestor häst med bjällerkrage och släde. På släden stod en stor jutesäck. Och den som höll i tömmarna hade ett stort vitt skägg och en mörkröd jacka.

Barnens ömsom tappade andan, skrek och pratade i munnen på varandra när de såg ekipaget svänga in på gården till nummer 69. När tomten väl knackade på, var tomteruset så starkt, att ingen kunde svara på den klassiska frågan:

”Finns det några snälla barn här?”

Christina Bild
är utbildad modedesigner på Beckmans Designhögskola och har jobbat som modejournalist. trendkonsult och designer. Sedan några år ägnar hon sig åt att hjälpa företag med redaktionell kommunikation genom att skapa tidningar och digitala koncept baserat på storytelling. Drömkund? Tomten förstås.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,