Förfädernas skinkor var fetare

Tack Siv Engelmark! För ett trevligt bidrag om det som de flesta av oss pysslar med denna helg. Julskinkan!

Skinkorna på julbordet har blivit allt magrare. Halten protein har ökat och andelen fett minskat de senaste hundra åren. Förklaringen finns i grisens gener.

Tamgrisen år 2012 har mer protein och mindre fett än dess förfäder hade år 1900. Det visar en jämförelse som gjorts av forskare i Uppsala.

– Skillnaden beror på genetiska förändringar där den enskilt viktigaste gäller ett enda baspar i genen för en tillväxtfaktor, berättar Leif Andersson, professor vid Uppsala universitet och SLU.

År 1900 fanns denna förändring/mutation hos knappt 1 procent av de tama grisarna. Idag finns den hos nästan alla, 99 procent eller fler, av de skinkor som säljs. Mutationen reglerar mängden av en tillväxtfaktor som gör att det bildas mer muskler – och mindre fett. Den har anrikats i tama grisar genom traditionell avel.

Svinlika
Det är 10 000 år sedan vi människor började hålla oss med tama grisar. Inblandningen av vildsvin fortsatte efter domesticeringen, eftersom tamgrisen under lång tid ofta hölls ganska fritt gående. Tamgrisarna och vildsvinen är därför mycket nära släkt genetiskt, men just den här mutationen finns inte hos vildsvin. I det vilda är det viktigare att kunna lagra fett för att klara vintern.

Hur grisarnas släktskap ser ut framgår av en kartläggning av grisens arvsmassa som publicerades i november 2012. Kartläggningen, som utfördes i ett stort internationellt samarbete med bland annat forskare från Uppsala universitet och SLU, visar också en rad skillnader mellan vildsvin och tamgris, den genetiska likheten till trots. Mest tydligt är kanske att tamgrisen har betydligt längre rygg med fler ryggkotor. Forskarna kunde också se hur den har fått sin vita färg.

– Det är fem genetiska förändringar i en specifik gen som orsakar den vita färgen hos tamgrisen och gör att de allra flesta skinkorna på svenska julbord är fria från pigmentfläckar. Människan har troligen valt ut grisar med vit färg för avel under hundratals, eller till och med tusentals år. Den selektionen har gett vitare och vitare grisar, säger Leif Andersson.

Men det avgör inte valet för julbordet hos familjen Andersson.

– Jag föredrar sill och strömming. Vi äter dock en mindre julskinka som kommer från en närproducerad gårdsgris som vuxit upp med god omvårdnad, säger Leif Andersson.

Siv Engelmark
är naturvetare och frilansande journalist och redaktör som bevakar och skriver om forskning och teknik i ett brett perspektiv. Hon köper en julskinka utan fett som kommer från en gårdsgris som vuxit upp i en naturlig miljö.
Artikeln har publicerats tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,