Kategoriarkiv: Jul-bestyr

Klä granen

De flesta av oss klär väl granen flera dagar före julafton, och det gjorde även jag i år. Men vi kan ju lossas att det sker idag, snabbt och enkelt utan trassel, ser det ut som 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

God Jul

/T

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Gammal sill möter ny teknik

Siv Engelmark delar med sig av en text om sill och strömming, något de flesta av oss inte inte vill vara utan på julbordet. Själv saknar jag framförallt storleken och kvalitén på sillarna från 60-talet.

sill-1-2

Sillarna och strömmingarna sparades i frysen efter att forskarna jämfört deras arvsmassa med hjälp av den tidens spjutspetsteknik. Nu, trettio år senare, plockades de gamla fiskarna fram. Med modern teknik kunde forskarna studera inte bara 13 olika genetiska markörer som vid det tidigare tillfället, utan 440 000. Det gav helt andra resultat.

Strömming är den sillfisk som fångas norr om Kalmarsund och sill den som fångas i södra Östersjön och i Västerhavet. Så brukar vi beskriva skillnaderna mellan sill och strömming. Men hur lika är de egentligen?

Det försökte Leif Andersson ta reda på för drygt 30 år sedan när han var student vid Stockholms universitet. Under sitt examensarbete i biologi samlade han in sill och strömming från åtta olika platser, från Kalix högst upp i Bottenviken via svenska västkusten upp till norska Atlantkusten. 50 fiskar från varje plats.

Inga skillnader
Med den tidens spjutspetsteknik, gelektrofores av proteiner, studerade han 13 olika genetiska markörer. Det är platser i arvsmassan som kan visa på olikheter mellan individer.

– Vi såg inga som helst skillnader mellan sill och strömming. De var otroligt lika, berättar Leif Andersson, som idag är professor vid såväl Uppsala universitet som SLU.

På 30 år har dock DNA-tekniken utvecklats explosionsartat, och för ett par år sedan började Leif Andersson fundera på om de moderna metoderna kunde ge annorlunda svar på hans 30 år gamla frågeställning.

Ny studie
Han kontaktade sin gamla handledare, Nils Ryman vid Stockholms universitet, för att ta reda på om det insamlade materielen fanns kvar. Det visade sig att professorn hade sparat proverna. De låg kvar i samma frys som tidigare. Forskarna kunde nu göra om studien på samma gamla fiskar, fast med väsentliga skillnader. Med den nya tekniken gick det att titta på så många som 440 000 genetiska markörer.

– Upplösningen blir helt annorlunda och vi hittade mycket tydliga skillnader för några procent av generna. Skillnader finns också mellan olika bestånd av sill eller strömming, till exempel sill i Nordsjön och i Atlanten. För de allra flesta generna hittade vi dock inga signifikanta skillnader alls. Det visar att all sill och strömming vi studerat är mycket nära släkt, säger Leif Andersson.

Anpassning till miljöförändringar
Hans slutsats är att de skillnader som finns, orsakas av genetisk anpassning till lokala miljöförhållanden. De bäst anpassade fiskarna har överlevt och fått avkommor.

– Sillen vandrade från Atlanten till Östersjön efter istiden för mindre än 10 000 år sedan. Därefter har det skett en anpassning till en lägre salthalt, nya ljusförhållanden, andra predatorer* med mera.

Forskarna planerar nu att jämföra de sparade fiskarnas genvarianter med den genetiska variationen hos dagens sill och strömming. I samarbete med fiskeribiologer har de redan börjat samla in nya individer från samma områden som tidigare. På så sätt hoppas de kunna se om de miljöförändringar som har skett under de senaste 30 åren har medfört genetiska förändringar hos fiskarna.

– De senaste decennierna har vi till exempel haft mildare vintrar, samtidigt som fisketrycket och bestånden av andra, konkurrerande arter som torsk och skarpsill har förändrats, säger Leif Andersson.

Den som spar
De gamla frysta proverna bidrar alltså ännu en gång, efter 30 år i kylan, till att öka våra kunskaper och bekräftar tesen att det lönar sig att spara. De nya forskningsresultaten kan snabbt få praktisk nytta. Med hjälp av dem kan vi säkrare bedöma hur beståndet av sill utvecklas och på så bättre förvalta sillen som viktig naturresurs.

– Många forskare sparar insamlat materiel. Har man lagt ner mycket möda på att samla in vill man det. Kostnaden för att spara är dessutom ganska liten, säger Leif Andersson.

*Predatorer: Djur som dödar och äter andra djur.

Siv Engelmark
är naturvetare och frilansande journalist och redaktör som bevakar och skriver om forskning och teknik i ett brett perspektiv. Hon köper en julskinka utan fett som kommer från en gårdsgris som vuxit upp i en naturlig miljö.
Artikeln har publicerats tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vört-bröd

Det har varit dåligt med bakandet i år, men något ska man väl göra före Jul!

Det blir ett vörtbröd med lite ”man tager vad man haver” stil.
Det började redan dagen innan när jag sorterade min kryddlåda, där fanns ingen vört men väl hela torkade pomeransskal.

Pomeransen blir bättre i smaken om du blötlägger skalen ett dygn innan. Så i med en påse skal i lite kokande vatten, låt det stå tills de är alldeles uppsvällda och mjuka. Då skär du bort minst hälften av det vita, och behåller biten närmast ytterskalet.
Även russinen la jag i blöt i varmt vatten dagen innan.

Nu till vörten som jag inte hade.. Men jag hade 1,5 liter svagdricka och en flaska porter, det häller jag ned i en kastrull och reducerar till sådär 4-5 dl, se upp så det inte skummar över hela spisen.

Nu till själva bakandet.
100 gr smör smältes,
150 gr mörk sirap eller honung tillsätts,
häll i kryddor: de finhackade pomeransskalen, 1tsk mald ingefära, 1tsk mald nejlika, 1tsk mald kanel samt russinen.
Fyll på med den reducerade svagdrickan + vatten, totalt ca 6 dl
När det är fingervarmt smula ned ca 30-35 gr jäst, rör ordentligt

Häll ca 500 gr finmalet rågmjöl och ca 800 gr dinkelmjöl i hushållsassistenten. Tillsätt degvätskan med kryddor och jäst. Kör det i ca 10 min på låg hastighet, det ska ”knådas” inte vispas sönder. Degen bör vara rätt lös, riktigt klistrig på fingrarna, och alldeles blank. Lägg över en bakduk och låt jäsa i 1 – 2 timmar. Degen ska bli dubbelt så stor.

vört-1

Finmal nu 15 -20 gr havssalt och strö över degen samtidigt som du kör 1 min på låg hastighet, ta sedan upp degen och bearbeta den för hand. Var lätt på handen och använd degskrapan flitigt, det är klibbigt och mjukt. Tillsätt dinkelmjöl, men inte mer än du måste.
Dela degen i tre delar, platta ut degen med händerna till ca 2cm tjocklek, rulla sedan ihop den som en rulltårta och lägg i smörad och mjölad form, lägg ”skarven” nedåt. Täck med bakduk.
Låt limporna i formarna jäsa i minst en timme, ibland tar det längre tid.

vört-2

Värm ugnen till 225 grader. Jag penslade mina limpor med sirapsvatten innan jag satte in dem i ugnen, det gör dem lite blanka.
Grädda i nedre delen i ca 15 min sänk sedan värmen till 175 grader, fortsätt att grädda i 30 minuter. Ta sedan ut limporna ur formarna och ställ in dem i ugnen igen i ca 15 minuter på 150 grader.
Ta ut limporna, låt dem vila en timme om du klarar av det, skär sedan en provbit med smör på som smälter och smaka!

vört-3

Mjuka och saftiga med härlig struktur (inga köpelimps-svampar här inte!) God smak utan alltför mycket sötma.

/T

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Glöggparty

Nu när julen kommer närmare ska man ju dricka glögg och äta pepparkakor. Tärnorna hade ju hittat ett recept på Julblogg och jag och Tomten hade gjort degen. Kakdegen smakade gott eftersom vi smaksatte en del med apelsin och en del med mörk rom. Sen så var det ju så att Tomtens vän skulle baka själva pepparkakorna.

My Starboyz tyckte att vi kunde ha ett litet glöggparty med de där pepparkakorna. Guu va roligt´!
Nu kunde ju jag och Tärnorna få chansen att visa upp våra nya fina naglar och hår och smink. Jag valde ett populärt ställe i kändistäta Stureplan. My Starboyz sa att de skulle fixa in oss men när vi kom dit ville vakten inte släppa in oss. Tomten suckade högt och gick fram och viskade något i örat på vakten och vips så fick han komma in. Guu va taskigt att lämna kvar oss där ute.
Efter ett tag kom Tomten tillbaka med inneställets ägare som ledde oss förbi kön och släppte in oss allihopa! Vi fick ett eget bord och sedan kom en kock med en silverbricka med sådana där Julblogg pepparkakor. De var riktigt goda! Alla tre sorterna fanns på brickan – vanliga, apelsin och rom-smakande bruna härligheter.

Nu ska här ”vaskas” tjoade My Starboyz med kaksmulor sprutande åt alla håll och Tomten fattade ingenting, stackar’n.
Eftersom jag nu är Ljusets gudinna förklarade jag att ”vaska” betyder att man köper 2 flaskor av det dyraste krogen har. Man dricker sedan upp den ena och häller ut den andra i vasken. Tomten såg irriterad ut och undrade varför. ”För att man kan! För att man är rik att man kan kasta bort hälften!”

Nu såg Tomten riktigt arg ut. ”Det var det dummaste jag hört! Stjärngossar! Så här vaskar en Tomte guld!” Jag och mitt entourage fattade ingenting! Skulle Tomten kasta bort hälften av allt sitt guld eller? Nu tog Tomten plötsligt fram en flaska som var alldeles guldglittrig. Det var den nya årgångsglöggen! I år smakar den saffran och är jättegod både kall som varm.

Tomten tittade länge och eftertänksamt på var och en av oss och så sa han:    ”X marks the glögg!”

Puss och Kram

Flirtiga Lucia

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Förfädernas skinkor var fetare

Tack Siv Engelmark! För ett trevligt bidrag om det som de flesta av oss pysslar med denna helg. Julskinkan!

Skinkorna på julbordet har blivit allt magrare. Halten protein har ökat och andelen fett minskat de senaste hundra åren. Förklaringen finns i grisens gener.

Tamgrisen år 2012 har mer protein och mindre fett än dess förfäder hade år 1900. Det visar en jämförelse som gjorts av forskare i Uppsala.

– Skillnaden beror på genetiska förändringar där den enskilt viktigaste gäller ett enda baspar i genen för en tillväxtfaktor, berättar Leif Andersson, professor vid Uppsala universitet och SLU.

År 1900 fanns denna förändring/mutation hos knappt 1 procent av de tama grisarna. Idag finns den hos nästan alla, 99 procent eller fler, av de skinkor som säljs. Mutationen reglerar mängden av en tillväxtfaktor som gör att det bildas mer muskler – och mindre fett. Den har anrikats i tama grisar genom traditionell avel.

Svinlika
Det är 10 000 år sedan vi människor började hålla oss med tama grisar. Inblandningen av vildsvin fortsatte efter domesticeringen, eftersom tamgrisen under lång tid ofta hölls ganska fritt gående. Tamgrisarna och vildsvinen är därför mycket nära släkt genetiskt, men just den här mutationen finns inte hos vildsvin. I det vilda är det viktigare att kunna lagra fett för att klara vintern.

Hur grisarnas släktskap ser ut framgår av en kartläggning av grisens arvsmassa som publicerades i november 2012. Kartläggningen, som utfördes i ett stort internationellt samarbete med bland annat forskare från Uppsala universitet och SLU, visar också en rad skillnader mellan vildsvin och tamgris, den genetiska likheten till trots. Mest tydligt är kanske att tamgrisen har betydligt längre rygg med fler ryggkotor. Forskarna kunde också se hur den har fått sin vita färg.

– Det är fem genetiska förändringar i en specifik gen som orsakar den vita färgen hos tamgrisen och gör att de allra flesta skinkorna på svenska julbord är fria från pigmentfläckar. Människan har troligen valt ut grisar med vit färg för avel under hundratals, eller till och med tusentals år. Den selektionen har gett vitare och vitare grisar, säger Leif Andersson.

Men det avgör inte valet för julbordet hos familjen Andersson.

– Jag föredrar sill och strömming. Vi äter dock en mindre julskinka som kommer från en närproducerad gårdsgris som vuxit upp med god omvårdnad, säger Leif Andersson.

Siv Engelmark
är naturvetare och frilansande journalist och redaktör som bevakar och skriver om forskning och teknik i ett brett perspektiv. Hon köper en julskinka utan fett som kommer från en gårdsgris som vuxit upp i en naturlig miljö.
Artikeln har publicerats tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Pepparkaksgubbe

Dags att önska alla fantastiska människor där ute

GOD JUL

godjul_3

Beviset på att Tomten finns

Det är med stor glädje jag kan få försäkra er alla att ”Tomten finns”! Veckans gästskribent, Christina Bild, har beviset. Så läs, njut, och bli övertygade.

Beviset på att Tomten finns

Det hände sig en gång för länge, länge sedan, i en liten, liten välmående stad, att tomten faktiskt kom på julafton. Den riktiga tomten, med skägg och säck och släde, som vissa belackare inte tror finns.

Det här hände sig i en stad så välmående att invånarna aldrig skulle kunnat föreställa sig nutidens inbyltade öststatstiggare, som sitter på gatan med skakande ben, en rasslande engångsmugg och monotont mumlar ”corona, corona, please, please, corona”. Det fanns faktiskt inte ens en sönderkarvad, nedklottrad bänk i den lilla staden, där för tidigt åldrade män med bruna tänder, och lika simmig blick som tanke, försöker hålla styrfart på livet och samtalet med stöd av en (eller flera) Arboga 10,2. I den lilla staden var alla gatlyktor hela, upplysande och orörda av glaskrossarlystna slynglar. Lamporna lyste så länge anständigt (det vill säga alla) folk var uppe på kvällen. Med andra ord tills Kvällsöppet var slut.

De prydligt plogade vägarna och snödrivorna i den lilla staden var alltid bländande vita som spunnet socker, utan minsta tillstymmelse till hundkissfläckar eller grådaskig snösörja. Plogkanterna och drivorna var så höga att man kunde gräva snillrika system av långa, krokiga gångar, och ombonade grottor, så stora att man kunde stå raklång. Den perfekt krammjuka snön räckte till hela familjer av snögubbar och snögummor, och mängder av lyktor som någon vuxen fick sätta ljus i.

Det här året kom julen, som julen alltid gör, i december. Och den såg ut som alla andra år: Det var minus 25, snön var meterdjup och dagarna korta och mörka. De stjärnklara nätterna i kombination med norrsken och den vita snön gjorde nästan nätterna ljusare än dagarna.

Precis som alla andra jular var alla samlade i det röda huset. Mormor och morfar, de tre döttrarna med makar och barnbarnen som med åren blivit fem. Alla bodde under samma tak, hela julen. För så hade det alltid varit och så skulle det alltid vara. Om det fanns någon som inte rymdes i begreppet ”alla” så nämndes de aldrig. De ingifta männens föräldrar och syskon, vänner och ensamma släktingar förmodades tycka att arrangemanget var det enda rätta.

Det enda spåret av övrig släkt var farbror Gunnar och Anna-Stina. Gunnar var just farbror (till de tre systrarna), men varför Anna-Stina varken var faster eller tant har förblivit ett mysterium. Farbror Gunnar var, tillsammans med Kalle Anka och julklapparna, julens roligaste inslag. Farbror Gunnar hade alltid kostym, skrattade jämt, kittlades och berättade roliga historier. Han kunde enkelt få tre barn att samtidigt kikna av skratt när han drog med handen uppför och nedför fnissande ansikten och sjöng ”fööörst så går det uuuuupp, så går det neeeed, så går det uuuupp”. Farbror Gunnar jobbade med politiken, hur man nu kunde försörja sig på något så konstigt?! Men att det var något fint förstod alla, inte minst för att det fanns ett foto med morfar, kungen och statsministern på väggen i det röda huset. På kvällarna pratade morfar och farbror Gunnar om Palme.

Eftersom allt var stängt hela julen fanns inget att köpa eller göra. Världen stod stilla under de tre, fyra och ofta fem dagar som projektet Jul på Storgatan avverkades. Dagarna var långa och allra längst var julafton i väntan på klapparna. Att springa runt, runt från köket, på snedden genom skjutdörren till vardagsrummet, in i finrummet och på fem steg passera hallen för att åter komma in i köket – där mormor alltid stod vid järnspisen – kunde man bara göra några gånger. Sedan kom det bassning för att julgranen vid skjutdörren var i farozonen. På radion spelades julsånger. Dagens första tv-program var Kalle Anka klockan tre. Då bänkade sig barnen och männen i den hårda tv-soffan, laddade med nougat och mormors alldeles för mjuka knäck.

Nej, julafton var en evig väntan och en lika evig mängd mat och fika som inte lockade barnen. Mormors ”pitepojkar,” anisbröd, var ett undantag. Doftande av kummin, friterades de, rullades i socker och åts varma. Men mestadels var det oceaner av skålar med köttkorv, leverkorv, broskiga hemgjorda syltor, pastejer, lutfisk med vitsås och förskalad potatis med skinn på. Barnens favorit var julgröten och den serverades allra sist, långt efter att det sista omslagspapperet rensats bort. Oavsett hur mätta alla var skulle gröten fram och det skulle vara mandel i. Ett år tyckte mormor att det var orättvist att bara en kunde få mandeln. Hon slängde helt enkelt ned en hel näve, så att alla skulle få ett framtida äktenskap säkrat.

Men vart tog nu tomten vägen i den här historien? Jo, faktum är att just gröten är upprinnelsen. Året innan tomten (den riktiga) kom hade en av kusinerna börjat tvivla. Hon hade börjat lägga ihop två och två – eller snarare ett och ett –och upptäckt att någon av systrarnas makar alltid gick ut för att köpa tidningen när Fredrik Belfrage och Benjamin Syrsa sjungit klart. Men allt var ju stängt på julafton?

Christina001
Foto: Christina Bild

Misstänksamheten började gro när morbror Calle ännu ett år var ute just när tomten kom. De vuxna hävdade bestämt att det inte alls var morbror Calle bakom tomteskägget och att han minsann hade haft Aftonbladet med sig hem. Kusinen var inte övertygad. När klapparna var avklarade och gröten uppäten fick den äldsta kusinen en skål överbliven gröt av mormor för att ställa på bron. Enligt mormor skulle tomten (om han var en riktig tomte) komma tillbaks för att äta upp gröten. Calle var ju bevisligen hemma så logiken var glasklar. Vem skulle annars äta upp gröten?

Den julaftonsnatten var det svårt att sova. Och på juldagsmorgonen var det lätt att stiga upp. Äldsta kusinen öppnade misstänksamt dörren. Skålen var tom.

Förväntningarna nästkommande år var med andra ord gränslöst höga. Ingen julaftonsväntan hade varit längre och mer frustrerande. Och varför gick ingen ut för att köpa tidningen?! Äldsta kusinen stod på knä på pinnstolen med näsan tryckt mot rutan och blicken på gatan i vad som kändes som en evighet. Lätta, fina, stora ”lapphandskar” föll i gatlyktans sken. Någon enstaka bil passerade, ljudkamouflerad av snön. Så hördes ett annorlunda ljud långt bortifrån. Bjällror? Mer bjällror. Och längst nere i uppförsbacken skymtade – en häst. En jättestor häst med bjällerkrage och släde. På släden stod en stor jutesäck. Och den som höll i tömmarna hade ett stort vitt skägg och en mörkröd jacka.

Barnens ömsom tappade andan, skrek och pratade i munnen på varandra när de såg ekipaget svänga in på gården till nummer 69. När tomten väl knackade på, var tomteruset så starkt, att ingen kunde svara på den klassiska frågan:

”Finns det några snälla barn här?”

Christina Bild
är utbildad modedesigner på Beckmans Designhögskola och har jobbat som modejournalist. trendkonsult och designer. Sedan några år ägnar hon sig åt att hjälpa företag med redaktionell kommunikation genom att skapa tidningar och digitala koncept baserat på storytelling. Drömkund? Tomten förstås.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,