Kategoriarkiv: Vintage & Retro

Planera in lite Jul

För tidigt säger en del, Javisst! säger andra.

2198952_140205085805_DSCF3545Men helt klart är att vissa ej massproducerade saker kan ta slut om man väntar för länge.
En av de sakerna är gamla böcker och tidningar.

Vår största och absolut bästa (anser jag) bokhandel heter

 

.

Där finns inte bara de böcker som finns hos alla vanliga bokhandlare, utan här finns även det som gavs ut för 100 år sedan eller mer.

Utbudet är enormt och möjligheten att fynda är stor.

6f5d0bb17fefcac0409ff12b1d05a7f5Dessutom är det återvinning och recykling, vilket gör det hela ännu bättre.

Gör en sökning på Jul eller på Christmas, och räkna med att du drömmer dig bort en rätt lång stund.

Priser från 5:- st och uppåt till dyrgripar och samlarobjekt för runt 4000:-

För det är ju helt klart att för de flesta av oss handlar ju julen om att drömma.
Drömma om andra tider och andra platser,
och vad är då bättre än titlepagedrömma tillsammans med en charmig bok från 1880, 1920 eller 1980, med den tidens Jular.
Så dröm dig bort en stund,
dröm om jular som vi aldrig kan uppleva,
dröm om engelska herresäten eller amerikanska juldekorationer.
Dröm om småländska landsbygden eller storstadens julhandel,
allt är möjligt,,, i en bok..

God Jul!

/T

Det kom en låda från Island

Torsten Ek skriver dagens berättelse från förr, och som så ofta har maten en viktig plats, även om den inte är vanlig på alla julbord. Och det blir sista berättelsen med tema från förr för denna jul. Tack Thorsten, och alla skribenter!

Det kom en låda från Island

Hemma kom julafton alltid någon gång tidigt i december. Det kom en låda från mammas hemland Island, antingen från systern Lalla eller barndomsvännen Ragga. Det var en vanlig papplåda utan röda band och rosetter. Men det var den första klappen och här var det verkligen innehållet som gällde.

Mamma öppnade lådan och lyfte upp innehållet en efter en. Först kom diverse burkar med kaviar och inläggningar som inte var så intressant för mig. Sedan kom hardfiskur. Och det fick man äta före jul! Men huvudsaken – orsaken till att jag brukade stå och titta på när mamma packade upp matvaror – var hangikjöt. Men det fick vänta till den ordinarie julaftonen den 24:e.

Hardfiskur är kolja som torkar på ställningar ute i naturen, lite som lutfisk – utan att man blöter ner fisken efter torkningen. Man tar lite smör på en bit fisk och börjar tugga. Det är lite vedigt i början men om man idisslar en liten stund fylls gommen av en fantastiskt rik smak av fisk, hav och sälta.

Helsvenskar har aldrig fattat ett dyft. ”Intressant” eller ”speciellt” är väl de mest välvilliga kommentarer jag hört. Och det hade ju förstås det goda med sig att vi fick behålla allt själva. Det var en sorts snacks som vi kunde småäta på hela december. Men det krävde lite disciplin. Det var helt klart en risk att man började kedjeäta.

Julaftonen var väl dekorerad som i de flesta svenskars hem. Levande ljus, gran med klappar och allt. När det var överstökat (jag använde kanske i det ordet då) var det så dags för det efterlängtade hangikjötet.

Bild lånad från Christmas in Reykavik

Islänningar hävdar (med rätta) att deras lammkött är det finaste i världen. Fåren släpps ut tidigt på våren. Och sen får de sköta sig själva. De knallar omkring på berg och i dalar sköter sig själva och äter vad de gillar. Framåt hösten betar de med förtjusning ljung och just det anses ge köttet en alldeles unik smak. Deras fria liv ger dem också en aning känsla av vilt.

Under julklappsutdelandet och Kalle Anka-tittandet kokades köttbiten, långsamt och försiktigt, i ugn tillsammans med lite lök, morötter och kryddor. Köttet skars i ganska tjocka skivor och serverades alltid med dillstuvad potatis och gröna ärtor. Kombinationen av det rökta köttet och den aningen söta stuvade potatisen var enastående.
Vi satt tillsammans och åt det godaste jag visste.
Då var det jul.

Thorsten Ek
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Beviset på att Tomten finns

Det är med stor glädje jag kan få försäkra er alla att ”Tomten finns”! Veckans gästskribent, Christina Bild, har beviset. Så läs, njut, och bli övertygade.

Beviset på att Tomten finns

Det hände sig en gång för länge, länge sedan, i en liten, liten välmående stad, att tomten faktiskt kom på julafton. Den riktiga tomten, med skägg och säck och släde, som vissa belackare inte tror finns.

Det här hände sig i en stad så välmående att invånarna aldrig skulle kunnat föreställa sig nutidens inbyltade öststatstiggare, som sitter på gatan med skakande ben, en rasslande engångsmugg och monotont mumlar ”corona, corona, please, please, corona”. Det fanns faktiskt inte ens en sönderkarvad, nedklottrad bänk i den lilla staden, där för tidigt åldrade män med bruna tänder, och lika simmig blick som tanke, försöker hålla styrfart på livet och samtalet med stöd av en (eller flera) Arboga 10,2. I den lilla staden var alla gatlyktor hela, upplysande och orörda av glaskrossarlystna slynglar. Lamporna lyste så länge anständigt (det vill säga alla) folk var uppe på kvällen. Med andra ord tills Kvällsöppet var slut.

De prydligt plogade vägarna och snödrivorna i den lilla staden var alltid bländande vita som spunnet socker, utan minsta tillstymmelse till hundkissfläckar eller grådaskig snösörja. Plogkanterna och drivorna var så höga att man kunde gräva snillrika system av långa, krokiga gångar, och ombonade grottor, så stora att man kunde stå raklång. Den perfekt krammjuka snön räckte till hela familjer av snögubbar och snögummor, och mängder av lyktor som någon vuxen fick sätta ljus i.

Det här året kom julen, som julen alltid gör, i december. Och den såg ut som alla andra år: Det var minus 25, snön var meterdjup och dagarna korta och mörka. De stjärnklara nätterna i kombination med norrsken och den vita snön gjorde nästan nätterna ljusare än dagarna.

Precis som alla andra jular var alla samlade i det röda huset. Mormor och morfar, de tre döttrarna med makar och barnbarnen som med åren blivit fem. Alla bodde under samma tak, hela julen. För så hade det alltid varit och så skulle det alltid vara. Om det fanns någon som inte rymdes i begreppet ”alla” så nämndes de aldrig. De ingifta männens föräldrar och syskon, vänner och ensamma släktingar förmodades tycka att arrangemanget var det enda rätta.

Det enda spåret av övrig släkt var farbror Gunnar och Anna-Stina. Gunnar var just farbror (till de tre systrarna), men varför Anna-Stina varken var faster eller tant har förblivit ett mysterium. Farbror Gunnar var, tillsammans med Kalle Anka och julklapparna, julens roligaste inslag. Farbror Gunnar hade alltid kostym, skrattade jämt, kittlades och berättade roliga historier. Han kunde enkelt få tre barn att samtidigt kikna av skratt när han drog med handen uppför och nedför fnissande ansikten och sjöng ”fööörst så går det uuuuupp, så går det neeeed, så går det uuuupp”. Farbror Gunnar jobbade med politiken, hur man nu kunde försörja sig på något så konstigt?! Men att det var något fint förstod alla, inte minst för att det fanns ett foto med morfar, kungen och statsministern på väggen i det röda huset. På kvällarna pratade morfar och farbror Gunnar om Palme.

Eftersom allt var stängt hela julen fanns inget att köpa eller göra. Världen stod stilla under de tre, fyra och ofta fem dagar som projektet Jul på Storgatan avverkades. Dagarna var långa och allra längst var julafton i väntan på klapparna. Att springa runt, runt från köket, på snedden genom skjutdörren till vardagsrummet, in i finrummet och på fem steg passera hallen för att åter komma in i köket – där mormor alltid stod vid järnspisen – kunde man bara göra några gånger. Sedan kom det bassning för att julgranen vid skjutdörren var i farozonen. På radion spelades julsånger. Dagens första tv-program var Kalle Anka klockan tre. Då bänkade sig barnen och männen i den hårda tv-soffan, laddade med nougat och mormors alldeles för mjuka knäck.

Nej, julafton var en evig väntan och en lika evig mängd mat och fika som inte lockade barnen. Mormors ”pitepojkar,” anisbröd, var ett undantag. Doftande av kummin, friterades de, rullades i socker och åts varma. Men mestadels var det oceaner av skålar med köttkorv, leverkorv, broskiga hemgjorda syltor, pastejer, lutfisk med vitsås och förskalad potatis med skinn på. Barnens favorit var julgröten och den serverades allra sist, långt efter att det sista omslagspapperet rensats bort. Oavsett hur mätta alla var skulle gröten fram och det skulle vara mandel i. Ett år tyckte mormor att det var orättvist att bara en kunde få mandeln. Hon slängde helt enkelt ned en hel näve, så att alla skulle få ett framtida äktenskap säkrat.

Men vart tog nu tomten vägen i den här historien? Jo, faktum är att just gröten är upprinnelsen. Året innan tomten (den riktiga) kom hade en av kusinerna börjat tvivla. Hon hade börjat lägga ihop två och två – eller snarare ett och ett –och upptäckt att någon av systrarnas makar alltid gick ut för att köpa tidningen när Fredrik Belfrage och Benjamin Syrsa sjungit klart. Men allt var ju stängt på julafton?

Christina001
Foto: Christina Bild

Misstänksamheten började gro när morbror Calle ännu ett år var ute just när tomten kom. De vuxna hävdade bestämt att det inte alls var morbror Calle bakom tomteskägget och att han minsann hade haft Aftonbladet med sig hem. Kusinen var inte övertygad. När klapparna var avklarade och gröten uppäten fick den äldsta kusinen en skål överbliven gröt av mormor för att ställa på bron. Enligt mormor skulle tomten (om han var en riktig tomte) komma tillbaks för att äta upp gröten. Calle var ju bevisligen hemma så logiken var glasklar. Vem skulle annars äta upp gröten?

Den julaftonsnatten var det svårt att sova. Och på juldagsmorgonen var det lätt att stiga upp. Äldsta kusinen öppnade misstänksamt dörren. Skålen var tom.

Förväntningarna nästkommande år var med andra ord gränslöst höga. Ingen julaftonsväntan hade varit längre och mer frustrerande. Och varför gick ingen ut för att köpa tidningen?! Äldsta kusinen stod på knä på pinnstolen med näsan tryckt mot rutan och blicken på gatan i vad som kändes som en evighet. Lätta, fina, stora ”lapphandskar” föll i gatlyktans sken. Någon enstaka bil passerade, ljudkamouflerad av snön. Så hördes ett annorlunda ljud långt bortifrån. Bjällror? Mer bjällror. Och längst nere i uppförsbacken skymtade – en häst. En jättestor häst med bjällerkrage och släde. På släden stod en stor jutesäck. Och den som höll i tömmarna hade ett stort vitt skägg och en mörkröd jacka.

Barnens ömsom tappade andan, skrek och pratade i munnen på varandra när de såg ekipaget svänga in på gården till nummer 69. När tomten väl knackade på, var tomteruset så starkt, att ingen kunde svara på den klassiska frågan:

”Finns det några snälla barn här?”

Christina Bild
är utbildad modedesigner på Beckmans Designhögskola och har jobbat som modejournalist. trendkonsult och designer. Sedan några år ägnar hon sig åt att hjälpa företag med redaktionell kommunikation genom att skapa tidningar och digitala koncept baserat på storytelling. Drömkund? Tomten förstås.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Julen 1953

Dagens gästskribent är Peter Odentun och han delar med sig av en, för honom, mycket viktig dag.

Julen 1953

Det hela började i månadsskiftet mars april 1953, en vårhistoria, med giftermål den 1 maj i Uppsala. Vilket är grunden till hela denna och kommande julhistorier.

Den 24 december, som även detta år var en julafton och dessutom på en torsdag, firade det låt oss säga nygifta paret, hemma hos brudens äldsta syster på Erstagatan i Stockholm.
Det var som vanligt en trevlig sammankomst mellan systrar, makar, systerbarn, föräldrar och svärföräldrar, med julklapps-utdelning, där jag erhöll min första julklapp, en virkad filt från min blivande mormor.  Filten finns idag hos mitt barnbarn Boris till vilken jag är stolt morfar.

Nog om detta och åter till julafton 1953. Efter julklappsutdelningen serverades julmiddagen, med alla julmatstillbehören så som skinka, lutfisk, rödkål, lammbog, sillar med potatis och tillhörande drycker.
Bruden från den 1 maj, en blivande mor, fick helt plötsligt under julmustjulmiddagen känslan av att ha intagit för mycket julmust, om det var Apotekarnas eller något annat märke är det ingen som minns i det kaoset som senare inträffade. Då säger mormodern, som själv fött 9 barn, – det kanske är något annat än julmust, troligen är det något annat som kanske är på väg. Så det var bara för den blivande modern och fadern att ge sig iväg mot Uppsala.

På den tiden var det som med skattskrivningen nere i den romerska provinsen Judeen, man var tvungen att föda där man är skriven. Så man fick ta med sig den blivande mormodern på spårvagn nummer 6 till Slussen och fortsätta därifrån till Centralen, och hoppas på att det i denna sena timme, klockan 21, fanns något tåg till Uppsala.
Turligt nog fanns det ett tåg som skulle gå runt klockan 23, så det vara bara att sätta sig och vänta för att vara säkra på att inte missa detta tåg.
Tåget mellan Stockholm och Uppsala tog på den tiden med alla stopp vid alla mjölkpallar nästan 2 timmar, så oron var stor. Kommer vi i tid till ”stallet och krubban” BB på Akademiska i Uppsala eller blir det en tåg ”olycka”?

Med knappt om tid och stor oro kom man fram till Uppsala klockan 1 på natten och där var det bara att försöka få tag på en åsna eller droska, som kunde ta dem till stallet. Man lyckades efter många om och men finna en åsna eller droska vilken i högsta fart, cirka 40 kilometer i timmen, tog alla till stallet via bostaden nedanför domkyrkan, för att där lämna av den blivande mormodern.
Väl framme vid stallet blev det bråttom. Klockan 04:44 började änglasången och en stor stjärna tändes då världens sötaste gossebarn, enligt de nyblivna föräldrarna, såg dagens eller snarare morgontimmans  ljus för första gången, samtidigt startade ett riktig snöoväder, så snö saknades inte den julen.

Sedan vet vi alla hur det gick, det är fortfarande en röd dag utan namnsdag, julottan finns kvar, flaggorna hissas, och så även jag emellanåt.

Peter Odentun

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

JUL

Idag har vi fått en berättelse av ”Viveca 80+”, vilket hon är nöjd med att presentera sig som. Jag har tagit mig friheten att låna in ett par bilder från nätet för att markera ett par trevliga detaljer.

Jag hör till de privilegierade som kan blicka tillbaka på mina 30-40tals jular.

Det vilade ett lugn och en förväntan i hemmen, det var roligt med alla förberedelser inför denna stora helg. Presenter tillverkades, de var roliga att ge och roliga att få. All mat från olika sill-inläggningar till lutfisk, skinka, revbensspjäll och gröt lagades hemma. Halv-fabrikat och frys fanns inte.

Så blev det äntligen julafton och familjen samlades runt det dignande julbordet intill  granen med levande ljus.

Juldagen var den stora släktträffens dag. Familjerna var inte splittrade som idag utan alla samlades. Mor -och Farföräldrar, Mostrar, Fastrar, Morbröder, Farbröder och kusiner i all oändlighet.

krokan_mg_0521_206441605
Krokan. Lånad från Merasocker.blogg.se

I min familj var det med Farföräldrarna och Fars släkt vi umgicks denna dag, med våra Fastrar, Farbröder, deras kusiner och våra kusiner.
Det blev en ansenlig samling. Farfar var bryggare med bryggeri på Söder. Där fanns gott om utrymme i bostaden på bryggeriet.
I salen var det dukat på långbord som pryddes av kandelabrar och flera krokaner med flagga i topp. Dessa var tillverkade av Farfar och serverades senare som efterrätt.
Det var även plats för en jättegran, då det var högt i tak. Den hade Farmor dekorerat med otroligt dekorativt julgranspynt, som hon tillverkat av glans-och silkespapper. Ljusen var levande!

När middagen var aväten, vilket vi barn tyckte tog alldeles för lång tid, flyttades granen ut mitt på golvet och bord och stolar placerades utmed väggarna. Ringdansen började! Alla deltog, gammal som ung, och den ogifta Fastern slog sig ned vid pianot.

Vi kunde både texter och dansturer till åtskilliga lekar. Förutom Räven raskar över isen och Björnen sover var det Domaredansen, Flickan går i ringen, Tre små gummor och många fler.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Lånad från Larssons Blogg

När de vuxna tröttnat på att leka med oss barn övergick de till att dansa vals, hambo, polka och schottis. Fastern, den ogifta, satt vid pianot.
Vi ungar hittade då till ”gotte” bordet, fyllt av godsaker från den då kända fabriken på Linne´gatan på Östermalm, Augusta Jansson. Där fanns även något att släcka törsten med, Sockerdricka och Pommac, ingen vardagsdryck. Serverades bara vid högtidliga tillfällen!

Så var dagen till ända och vi skildes med glada tillrop om att snart ses igen, om inte förr så om ett år.

På Annandagen gick de vuxna på VISIT till sina vänner och önskade God Fortsättning, medan vi barn hade tid att ägna oss åt våra julklappar.

 Lite nostalgi nedskrivet av Viveca 80+

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Den Goda Julen

Denna vecka bidrar jag själv med en berättelse om hur mina barndoms jular såg ut. Jag finns på nätet med T´s Fotoblogg och en vanlig blogg som inte är aktiv längre, samt med Stjärnstofts webb-shop som innehåller många egna alster i flera olika kategorier . Till vardags jobbar jag med ekonomi och redovisning i eget företag.

Den Goda Julen

Minnen är så mycket, men ofta är de ett sammelsurium av fragment, särskilt när det är minnen från länge sedan. Men en sak kan jag med övertygelse säga, och det är att mina julminnen är goda, de är fyllda med julbak och julstök, julmat, granar, julpynt och Kalle Anka.

jul_gubb-1
Det här huset växte jag upp i

Det konstiga i det hela är att de flesta anser att de nog inte borde det, eftersom jag är uppvuxen i en alkoholist-familj, men goda är minnena ändå. Det dracks en hel del hemma, minst 2 dagar i veckan och ofta 3 dagar, och de dagarna var inte så kul.
Men det som är annorlunda för mig är att det söps ALDRIG på helger. Inte på Julafton, inte på Midsommarafton, inte på Nyårsafton och inte ens på lördagar. -De dagarna är till för amatörer! sa min pappa någon gång när jag var lite äldre.  Och den inställningen är jag mycket glad för, för det gjorde mina jular ”goda”.

Jag är född och uppvuxen i en lägenhet i Stockholmsförorten Gubbängen, där levde jag tillsammans med min pappa och hans föräldrar, farmor Rosa och farfar Nils. Gubbängen är en typisk 40- 50-talsförort och mycket ser än idag ut precis som jag minns det från ”då”.

jul_gubb-2
På 60-talet hade vi inte gran på gården, men annars är det sig likt

Min farmor och farfar var båda födda under de allra första åren på 1900-talet, farmor var född 1904 och farfar 1905.
Som för så många som levt igenom två världskrig blev trygghet, överflöd och välstånd något som präglade dem genom livet, och inflytandet från dem i min uppfostran, syns än i dag.
Enklast uttryckt kan man säga att jag har en något gammaldags uppfostran t.o.m. för att vara född på 50-talet, och jag har lätt för att samla på mig saker.

Så, att jag gillar lite gammaldags stuk på Julen och traditionerna är kanske inte så konstigt, jag fick ju en hel del av den varan som liten.
Julen började på något sätt redan med julstädningen, och den startade i början på November. En mycket gammaldags variant av städning, där man tog ett rum i taget, dammade tak och väggar, torkade ur ALLA skåp och lådor, diskade alla glas och porslin, polerade nysilvret, putsade fönster, bytte gardiner och polerade alla teakmöbler med möbelpolish.
Mycket gnuggande och många dofter var det, och jag gillade det.

jul_gubb-3
Sicklingsvägen var adressen, 3 trappor upp

Efter städandet skulle julbaket göras. Ett julbak fick inte se ut hur som helst, om inte en husmor ville skämmas skulle det minst bestå av: 7 sorters småkakor, vilka jag fick vara med och bestämma, tre mjuka sockerkakor måste det finnas, pepparkakor skulle bakas och lussebullar.
Småkakorna var för det mesta brysselkex, finska pinnar, korintkakor, kokostoppar, schackrutor, sockerkransar och judebröd.
Allt detta var något jag fick vara med och göra redan som riktigt liten, det var jag och min farmor som skötte om städning, bakade och pyntade. Sånt var inget ”karl-göra” som man sa på den tiden. Idag är jag inte av den åsikten ( ler).

Då, på slutet av 50-talet och början på 60-talet, fanns det inget julpynt att få tag på före 1:a Skyltsöndagen, det var den dagen alla handlare förberedde sig för. Först den dagen blev alla skyltfönster fyllda med julsaker, och vi barn tryckte gärna våra näsor mot fönstren och drömde oss bort i julens värld.
Denna skyltsöndag var 1:a advent och eftersom det var en söndag var alla butiker stängda, så var det på den tiden, på söndagar var ALLT stängt och man skulle ha lite tråkigt.

Maten var viktig till Jul, inget skulle saknas. För alla som hade varit med om ransoneringskort och stor brist på mat under krigen, gällde det nu att visa upp ett välfyllt julbord. Här skulle det bevisas att man hade det ”bra ställt” och kunde duka fram ”sovel” av alla de slag.
Här skulle det dukas upp fläskkorvar, köttkorvar, leverkorvar, rökta korvar, köttbullar, kalvsylta, aladåber, grisrulle, julskinka, leverpastejer, prinskorvar, många sorters inlagd sill, sillsallad, rödbetssallad, legymsallad, strömmingslådor, kalvtunga, saltrulle, dopp i grytan, och säkert en hel del till som jag glömt.
Men det fanns två saker som idag låter lite extra konstiga, och det var Farmor Rosas älsklingsrätt, inkokta grisfötter. En rätt som såg lika otrevlig ut som det låter. Småhåriga grisfötter med skinn och allt, liggande i gele, detta var något hon gärna smackade och åt av på julbordet, och trots att jag är van vid många konstigheter kunde jag aldrig förstå mig på detta.

Det jag däremot kunde förstå var det stora och fina grishuvudet som skulle finnas på julbordet. (Länkar till en bild på ett grishuvud) Detta var en delikatess, ett helt rökt grishuvud som jag fick vara med och dekorera. Färgad sockerkristyr ringlades i fina mönster, ett rött äpple i munnen förstås och så fick han – för vi kallade alltid huvudet för ”han”- snygga buketter av grönkål i öronen. Det här var julbordets finaste detalj och han skulle vara med på bordet hela helgen, sedan gjorde vi makaronipudding av det överblivna rökta köttet som var mycket gott.

På julafton dukades långbord upp i vardagsrummet, och det var alltid finaste duken och finaste porslinet som skulle användas. Pappas bror Helge och hans familj kom på besök och sedan åts det länge och mycket.
Julbordet var alltid vid lunch, runt ett-tiden skulle man sätta sig till bords och där satt man i två timmar. Strax före klockan tre sattes den nyinköpta tvn på så att den skulle hinna bli varm -Tv-apparater måste stå på ett par minuter på den tiden innan bilden blev bra – innan vi alla skulle se på Walt Disney som presenterade Kalle Anka och hans vänner. Det sändes för första gången i Sverige 1960 och har absolut präglat min bild av julafton, men det är jag knappast ensam om.

jul_gubb-4

Efter Kalle skulle alltid farfar gå ut och köpa tidningen eller tobak till pipan, så var det varje jul, och det konstiga var att Tomten alltid kom när han var ute och handlade.
Tomten kom med stor vit päls, stövlar, skägg och stor säck. Han var inte farlig vad jag kan minnas, och jag satt gärna i hans knä. Tror jag var lite fundersam och undersökte hans skägg lite väl ingående något år, men jag minns aldrig någon besvikelse över att ha avslöjat Tomten som min farfar.

Vad som hände efter jag fått mina julklappar kommer jag inte ihåg så mycket av. Jag lekte väl med det jag fått, och kanske tittade vi på något musikprogram från Skansen på televisionen, men för mig var nog allt det som hände ”före” viktigare än det som hände ”efter”.

Jag önskar Er Alla en God Jul
Thorgun

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Guld och silver

Här kommer lite mer bilder från gårdagens fotande, nu är det guld och silver som är ”på tapeten”.
Blev riktigt nöjd med några av dem, drömmer om att kunna ha vissa arrangemang framme hela tiden.
Tänker på djupa fönsternischer i ett gammalt stenhus, varje fönster blir då en liten utställningsyta. Sekelskiftesromantik, herrgårdar och vintage när det är som bäst.

Silver har så många nyanser inser man efter en stund, vissa är nästan svarta och sedan går det hela vägen mot vitt.

Tre paket med en blandning av kottar och nötter i antingen guld eller silver ligger klart i webb-shoppen. Även glasfaten i guld och silver finns till försäljning.
Undrar om jag kan plocka ihop alla kottar snart. Eller om jag ska göra några ekollon också, och kanske bara några fler nötter,,, eller bara ett par till  …..? Blir man någonsin klar och nöjd?

Och själv har jag tänt första adventsljusstaken, lite tidigt är det men bara en gör väl inget?
Har du börjat med något julpynt??

/T

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,